fredag 10 juni 2011

Äktenskapet enligt Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

(Tillägg 2012-04-07: Jag rekommenderar också läsning av Anders Gerdmars artikel om äktenskapets bibliska fundament:
http://www.andersgerdmar.com/swedish/aktenskapets-bibliska-fundament/402/)

Med anledning av rådande diskussioner i Kyrkans tidning och på Håkan Sunnlidens blogg så vill jag visa vad Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära säger om äktenskapet.

Jesus
"Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?… Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett [kött (σάρκα μίαν)]." (Matt 19:4-5)

Paulus
"Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet [(μυστήριον)]". (Ef 5:31-32)

Bekännelsen (Philipp Melanchton)
"Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament… Äktenskapet har icke först i nya förbundet blivit instiftat, utan redan i begynnelsen vid människosläktets skapelse. Det är visserligen förordnat av Gud och har även med sig löften, men likväl icke sådana, som höra till det nya förbundet, utan till det lekamliga livet. Om någon vill kalla det ett sakrament, bör han därför skilja det från de förut angivna, vilka i egentlig mening äro det nya förbundets tecken och vittnesbörd om Guds nåd och syndernas förlåtelse." (SKB s. 222-223)

"Den mänskliga naturen är enligt detta Guds ord [(1 Mos 1:28)] skapad att vara fruktsam icke blott i skapelsens begynnelse, utan så länge denna våra kroppars natur äger bestånd… Såsom jordens natur icke kan förändras genom några mänskliga lagar, så kan icke utan ett Guds särskilda ingripande den mänskliga naturen förändras genom människors bud eller löften… Emedan denna skapelse eller gudomliga ordning i människan är ett uttryck för den naturliga rätten (ius naturale), hava de lagkunniga klokt och riktigt sagt, att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Men då naturrätten är oföränderlig, äger rätten att ingå äktenskap nödvändigtvis alltid bestånd. Ty så länge naturen icke ändras, måste den ordning, som Gud nedlagt i naturen, förbliva, och den kan icke upphävas genom några mänskliga lagar… I denna fråga gäller därför alltjämt både vad Skriften lär och de lagkunnige klokt nog hävdat, nämligen att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Den naturliga lagen är i sanning vidare en gudomlig lag, ty den är en av Gud i naturen nedlagd ordning. Då nu denna lag icke kan förändras utan ett Guds särskilda ingripande, så måste rätten att ingå äktenskap bliva beståndande, emedan den förut angivna böjelsen mellan könen är en av Gud i naturen nedlagd ordning och fördenskull rätt. Varför skulle eljest båda könen vara skapade? Vi tala här, såsom ovan sagts, icke om den onda begärelsen (concupiscentia), som är synd, utan om nämnda böjelse, som man kallar naturlig kärlek och som den onda begärelsen icke borttagit ur naturen, utan som den kommit att uppflamma, så att ett botemedel numera är så mycket mera av behovet påkallat. Och äktenskapet är nödvändigt icke blott för fortplantningen, utan även såsom ett sådant botemedel. Detta är uppenbart och så säkert, att det icke på något sätt kan rubbas." (SKB s. 255-256)

Ur Reservation 2 från Läronämndens yttrande 2009:12y (biskoparna Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund, samt Curt Forsbring)
"Med starkt teologiskt stöd i Bibeln och vår kyrkas bekännelsetradition hävdar vi därför att äktenskapet inte kan definieras utan hänsyn till kontrahenternas kön." (Ln 2009:12y, s. 7). 

Inga kommentarer: