Detta inlägg får en inledning eftersom jag har en viss känsla av att många läsare kan missuppfatta det eftersom det är så vana att tänka i vissa banor kring demokrati att det kritiska resonerandet kring dess fundamenta upphört. Jag säger därför följande:
Döm mig inte innan du förstått vad jag menar!
Sverige är som många andra länder en demokrati där barnen under skoltiden stöps i demokratiska värderingar och tankar om människors lika värde och respekt för medmänniskor oavsett bakgrund etnicitet, kön, etc. Det implicit goda i den demokratiska formen framhålls och det ingår i läroplanen att skolbarnen skall lära sig sådant. Jag tvivlar inte det minsta på att många människor som undervisar och som har varit med och beslutat om den svenska skolans utformning har en mycket god avsikt i detta. Men det ligger någonstans i bakgrunden ett avskiljande mot någonting annat, det kan finnas erfarenhet av diktaturer som Nazi-Tyskland under 1930-40-talet eller kanske det medeltida kontinentala feodalsamhällena eller Sovjetregimen som motpol.
Utmärkande finner jag den mer eller mindre uttalade tanken på att demokratin är implicit god eftersom alla är garanterade inflytande genom lika rösträtt. Som fundament i den demokratiska världsbilden ingår tanken på människors lika värde, som oavsett om den uttalas eller inte går i par med tanken på lika rösträtt.
Vad är problematiken i detta undrar rimligtvis läsaren? Jo, följande:
I vems ögon har människor lika värde?
Jag börjar med att problematisera detta. Tänk dig att du ser på en annan människa. I detta finns den outtalade frågan om vem denne är. Vem bestämmer i grunden verkligheten om vem denna människa är? Jag? Han/hon? Vår gemensamma demokratiska verklighetsuppfattning? Ingen? Gud?
När jag började läsa Religionsvetenskap i Göteborg 2005 så fick jag i min första kurs i Tros- och livsåskådningsvetenskap för Tomas Petrov läsa texten "Den andres blick" (ur
Varat och Intet) av Jean-Paul Sartre. En novell jag på många sätt är tacksam att jag läst, men som var en vedervärdig plåga att läsa och jag minns hur jag i mitt stilla sinne tänkte på att den mannen var uppenbart tvungen att knarka för härda ut i sin verklighetsuppfattning. Kontentan var att i mötet mellan två människor som ser på varandra så fanns det grundläggande kuvandet av den andre. Etablerandet av ett tolkningsföredträde av den andres verklighet. "Öarnas" kamp (för att tillämpa komplementmängden av uttrycket "No man is an island, entire of itself…" ur John Donne:s dikt). Jag minns att jag sedan en gång skrev i
en av mina hemtentor att "
Den motsatta synen på friheten tar sig uttryck i existentialismen och personifieras i
Jean-Paul Sartre, som enligt min mening är den filosof som i störst utsträckning försökt leva
ut den katolska definitionen av helvetet som den eviga ensamheten." Detta med utgångspunkt i Katolska Kyrkans katekes definition av helvetet som den eviga skilsmässan från Gud (KKK
1035,
1057).
Jag hade själv under många års tid reflekterat över demokratins kvalitativa aspekter där exempelvis tanken på att dina grannar principiellt skulle kunna rösta för att måla ditt hus rosa och sedan genomföra det mot din vilja och fast du tyckte det var fult. Den kloke läsaren ser säkert en problematik om gränser här för vad som får beslutas och genomföras, men om det ligger i allmännyttans intressen kan sådant ofta sättas ur spel. Hur skulle annars järnvägar, elnät och mobilmaster kunnat byggas? Och i vilket fall kan majoriteten, givet tillräckligt lång tid, besluta att allmännyttan får måla om andras hus. Men, säger vän av ordningen, någonstans måste väl ändå sunt förnuft slå till? Vissa saker kan man bara inte göra, det finns ju gränser! Ja, fast det är inte en strikt del i demokratins verklighetsuppfattning. Vi röstar och sedan är det beslutat och så är det så! Så gjorde Hitler och avskaffade demokratin så som vi känner den här idag! Men, det finns ändå en konstitution som skyddar oss mot sådant säger då vän av ordningen. Ja, men den konstitutionen kan givet tid ändras genom demokratiska val och omröstningar. Vi står inför möjligheten att andras åsikter principiellt kan sättas ur spel genom ett tyckandets tyranni som endast begränsas av människors egna förmåga till "sunt bondförnuft", "hyfs", "samvete" och andra svårdefinierade ställningstaganden som bottnar i människans mentala konstitution. Vad är det som säger att majoriteten tycker rätt? Relativisten reagerar naturligtvis på tanken på ett objektivt "rätt", men om Sveriges befolkning fick rösta om musiken på radio kanske det skulle bli sämre och mindre utvecklande men lättlyssnad och underhållande musik. Vem är du att avgöra sådant kanske någon undrar och att dessutom döma Svenska folkets musikvanor? Kan du kanske avgöra vad som är objektivt rätt och sant? På en sådan fråga kan jag naturligtvis retirera och säga nej, allas åsikter är lika mycket värda, eller om jag själv var en framstående kompositör och musikvetare hävda att: Ja, det kan jag. Jag har ägnat 40 år av mitt liv hängivet åt detta och jag vet kvaliteterna i Lasse Berghagens musik liksom hos Mozart, jag har tagit del av vetenskapliga studier som visar ditten och datten om allt från fysiologiska till emotionella reaktioner hos människor i allmänhet, dessutom säger mig mitt välutvecklade musikaliska öra vad som är bra respektive dåligt även om jag har personliga preferenser åt vissa typer av traditionell japansk musik. Människor med musiköra uppskattar och köper mina kompositioner. Skall man sätta större lit till människor med lång och stadig erfarenhet? Skall människors inflytande över frågor få påverkas över hur angeläget det är för dem? Varför ska inte 3-åringens röst om motorvägen som ska dras genom lekplatsen väga tyngre än den välutbildade detaljplanerarens uppe i Stockholm?
Vart vill jag komma nu då undrar kanske läsaren?
Kan någon utifrån en kvalitativ aspekt anses ha rätt att bedöma andra?
Då säger ni kanske att, ja men om dina åsikter är så bra, varför inte opinionsbilda för dem så förstår andra naturligtvis hur bra de är och kan välja att rösta på dem. Jovisst,
"i den bästa av världar" är det säkert möjligt, men först och främst har jag då redan klivit in i demokratins verklighetsuppfattning och kan, under förutsättning att jag faktiskt har resurser, aktivt handla inom dess ramar. Det svenska samhällets huvudsakliga instanser för opinionsbildning är utbildningsväsendet och media. Någon kanske blir arg eller ledsen över att jag skriver upp utbildningsväsendet eftersom det skall vara objektivt, neutralt och sakligt. Det är dock en sanning att det som människor i unga år och under lång tid präglas med tenderar att forma dem mer än vad de under kort tid exponeras för som vuxna. Därför är barns uppväxt mycket viktig som plattform för opinionsbildning. Invånarna i Sverige har ofta utomlands betraktats som hederliga och arbetsvilliga, deras uppväxt bör ha haft ett betydande inflytande där, vilket bör anses positivt. Vad gäller inflytande i media så är det antagligen lätt att publicera en artikel i DN om man är dess chefredaktör sedan många år tillbaka. Men om man är en av lokalblaskan välkänd bråkmakare med riktigt dålig smak och dessutom färgblind som kräver att grannens hus ska målas rosa och skickar in det till insändarsidan så är det inte säkert att det blir publikation. Redaktörens "sunda förnuft" slår till och ser att om vi inte vill göra förnedring och bråk till insädarsidans tema så är det bäst att avstå publikation. Men om det är en insändare som handlar om redaktörens eget fiffel med urvalet av publicerade insändare kanske den inte publiceras av det enkla skälet att den ifrågasätter redaktörens position. Eller om en insändare exponerar redaktörens golfkompis kommunchefens benägenhet att alltid ta med sig fina pennor gratis hem från jobbet och ge till sina barn som sedan tar med dem till skolan kanske den inte heller ser publikation. Men om det är någon som skrivit en insändare som redaktören tänker, den borde jag ha skrivit själv, blir det nog publikation.
Kan någon tilldelas uppgiften att agera kvalitativ bedömare?
Nu har jag nog nått vägs ände angående den demokratiska verklighetsuppfattningen. Demokratin så som människor nog vill uppfatta den söker en gemensam verklighetsuppfattning. Den söker ofta att framhålla värdet av en åsiktspluralism men av praktiska skäl reduceras denna ofta genom opinionsbildning. I sin grund står den i motsats till kvalitativ styrning genom tanken på människans lika värde och lika rösträtt. Den kvalitativa styrningen blir sekundär genom opinionsbildning som på grund av hur människor gärna agerar tenderar att vilja upprätthålla
status quo eller styras av de som kan agera som informell ledare inom dess strukturer. Den gemensamma verklighetsuppfattning som demokratin implicit vill ge upphov till kan, som jag ser det röra sig åt två olika håll. Mot sanningen genom det röstberättigades personliga val att söka det objektivt rätta, eller från sanningen genom att hävda sina egna subjektiva åsikter på bekostnad av andra. Det sista är att vilja vara en "ö" och kuva andra för att få vara dess feodalherre och implicit säga: Jag är sanningen. Däremellan finns tanken på ett svårdefinierat centrum av åsikter och kontrollmekanismer som blåser runt med tidsandan och stabiliseras något genom vanans tröghet. De flesta männsikor som läser detta hoppas jag vill se den demokratiska verklighetsuppfattningen röra sig mot sanningen.
Vi är nu nere på Pilatus fråga till Jesus:
Quid est veritas? Vad är sanning? (Joh 18:38)
I vems ögon har människor lika värde?
I Guds klarseende kanske det är så, för han har inga stickor eller bjälkar i sitt seende. Gud vill alla människors frälsning och älskar syndaren men inte synden. Alla har vi syndat, så inför Gud är vi på det sättet lika. Kanske ska man inte tala om lika värde eftersom Gud älskar var och en av oss individuellt och vi är alla unika, så att ens jämföra människors värde kanske är problematiskt. Gud älskar oss kort och gott som en förälder sina barn, möjligtvis kan vi tala om hur oändligt dyrbara vi är i Guds ögon. Men jämförelsetänkande som begreppet "lika värde" drar in känns överspelat inför Guds gränslösa kärlek, nåd och barmhärtighet till oss alla. Möjligtvis kan man tala om en sorts upplevd eller kanske reell gräns som utrycks i att Gud inte vill syndarens död utan att han vänder om från sin synd och får leva. Om vi människor tittar på varandra kan vi i bästa fall se en delmängd av de andra, så att göra en jämförelse mellan vårt värde för att komma fram till att det är lika är att reducera oss alla till minsta gemensamma nämnare. Men vi är unika och behöver Guds blick för att se helheten av den andre. Någon kan tycka att det är filosofiskt spetsfundigt att resonera så, men jag tycker det är mycket viktigt att inte låta vedertagna principer kväva och förminska oss. När man ser dem för vad de är kan man välja att se dem pragmatiskt och inte absolut. Gör du och jag samma test i ordförståelse kan vi jämföra våra resultat, men det säger inte särskilt mycket om mitt eller ditt värde.
Kan någon utifrån en kvalitativ aspekt anses ha rätt att bedöma andra?
Jesus säger: "Jag är vägen, sanningen och livet." (Joh 14:6) Ska någon kunna göra detta måste han vara Gud för att det skall bli helt rättvist. Gud vet allt, ser allt och förstår allt bättre än oss människor. Jesus är Ordet (
λόγος), vilket också kan betyda lära och undervisning. Jesus är person och har i sig en ordning som han förkunnar. Han inrymmer därför alla kvalitativa aspekter. Jesus Kristus har alltså rätt att bedöma andra.
Kan någon tilldelas uppgiften att agera kvalitativ bedömare?
Idag saknas respekt för de som tillägnat sig erfarenhet och kunskap eftersom det kan inkräkta på det rena tyckandet. "Jag skiter väl i vad du som är professor i Musikvetenskap tycker" skulle någon kunna säga och lyssna på valfri populäradiokanal med musik som körs genom ett särskilt filter föra att homogenisera ljudbilden så skvalet skall glida lätt mellan öronen timma efter timma. Detta är särskilt tydligt i nedmonteringen av respekten för läraryrket som systematiskt utförts sedan åtminstone 1980-talet då jag började i skolan. Kontakterna med DDR hos dem som hade att besluta om skolpolitik och läroplaner under den tiden har jag i alla fall snappat upp
ryktena om perifert i media. De som ska vara lärare idag har vissa specifika krav på sig om vad och hur de ska undervisa, förutom att de saknar reella verktyg för att sätta en vuxenvärld över den djungelns lag som annars kan råda på skolgårdarna. De är satta att bland annat indoktrinera barnen i demokratins verklighetsuppfattning och undervisa om de flesta religioner som om de vore en sorts andliga kulturyttringar som är lika mycket värda. Om någon blir arg på att jag använder ordet indoktrinera i samband med demokrati som ni uppfattar som så implicit gott så kan ni slå upp ordet indoktrineras etymologiska ursprung. Lärarna är också satta att betygsätta skolbarnen när de blivit lite äldre. Det har varit en mycket kritisk fråga i det Svenska samhället länge. Det finns i alla fall inget betyg i uppförande och ordning längre, tänk om en vuxen skulle bedöma ett barn efter vuxenmått och sätta betyg på det!
Jesus säger: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se jag är med er alla dagar intill tidens slut." (Matt 28:18-20)
Finns det en gemensam verklighet som vi alla kan passa in i och dra jämt i?
Hur ser denna i så fall ut och hur regleras denna?
I evangeliet enligt Johannes står följande att läsa: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." (Joh 3:16) Vilken är "feodalherren" på denna "Ö". "Feodalherren" är Gud, som är konung, och "Ön" är Kristi kropp som vi inlemmas i genom dopet. Dess styrning är Guds vilja och den instans som hanterar avvikelserna är Jesu död på korset. Dess innevånare bekänner "Jesus är Herre" (Rom 10:9). Jesus säger: "Jag är vägen, sanningen och livet." (Joh 14:6) Han är alltså vägen till en gemensam verklighet där vi alla kan passa in och dra jämt. Där saker och ting inte är åsikter utan sanning. Där han är allt i alla.
Om väljer den motsatta vägen med relativism, isolation och avsaknad av en objektiv sanning som grunden i vår verklighetsuppfattning, måste vi då som Jean-Paul Sartre ta till illegala substanser för att döva insikten att livet skevar? Då kanske någon invänder att vi redan har något objektivt, den här fysiska världen runtomkring oss som vi alla delar, och i den lider människor. På detta är svaret att det objektiva i denna kommer från Gud som Sonen eftersom "allt är skapat genom honom och till honom" (Kol 1:16, se också Joh 1:3). Den fysiska världens är objektiv eftersom den är skapad genom honom. Att vi lider är inget teodicé-problem eftersom Jesus Kristus genom sitt offer på korset överbryggar syndafallets konsekvenser och tar på sig Guds rättvisa dom över världen och vår synd. Styrning och reglering fungerar enkelt som en sorts diktatur bakom en skendemokrati som stenhårt kontrollerar media och untbildningsväsende med ett underättelseväsende som ser till att tvångsmedicinera, spärra in eller avrätta oliktänkande. Så hålls gruppen homogen och de som avviker upphör. Men vi kan aldrig möta varandra på riktigt utom som människor reducerade till minsta gemensamma nämnare och utbytbara kuggar i ett maskineri.
Mellanvägen att låta demokratins centrum driva gör den till en spelplan för onda andemakter som glatt ser på när vi människor strider och gärna eldar på raseri och hat under djävulens ledning. Styrning och reglering sker genom homogenisering, den starkes rätt, utstötning och mobbning. Den som inte tycker som majoriteten får automatiskt inget inflytande utan stöts ut av sociala processer och alla former av kvalitativ kontroll motarbetas så fort den hotar massans hegemoni.
Slutsats
Demokratin är för mig ingen slutgiltig god verklighet utan en pragmatisk ordning som jag i slutändan kan ha eller mista, liksom resten av denna världen. Jag avrättar därmed demokratin som helig ko och avsäger mig dyrkan av den som avgud. Demokratin måste underordnas Kristus. Den enda vägen att förverkliga en fungerande gemenskap inom demokratins ramar är att var och en som är röstberättigad är döpt, har en personlig relation till Gud, bekänner att "Jesus är Herre" och söker förverkliga Guds vilja. Då blir demokratins centrum Jesus Kristus, han som ser på mig med sina kärleksfulla ögon och vill att jag skall vara helig så som han är helig. Kristus behövs för att demokratin inte ska gå åt helvete, eller i bästa fall upprätthålla sig vid naturrättens gräns och för att demokratins grundläggande axiom inte skall bli reducerande. I Kristi kropp får alla människor sin rätta funktion.
Fader vår som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja, såsom i himmelen
så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten
i evighet. Amen.
